WLAN (Wireless Local Area Network) och Wi-Fi-standard

Wi-Fi-standarden är den största nyheten inom datakommunikation som kommit under de senaste åren. Tillväxten bara ökar och allt fler blir bekanta med trådlösa nätverk på jobbet eller på fritiden.

Wi-Fi-nät är idag ett vanligt förekommande komplement till Ethernet på många arbetsplatser, och oron för säkerhetsriskerna har minskat i samma takt som nya säkerhetslösningar har tagits fram. Det mediala intresset för Wi-Fi-nät har riktats mot olika publika nätverk, exempelvis Telia HomeRun, som erbjuder tillgång till trådlösa nätverk på bland annat ett stort antal hotell. Mycket av det som skrivits i tidningar har gällt hoten mot den tredje generationens mobiltelefoni samt de säkerhetsrisker som trådlösa nätverk utgör. Ett stort antal företag har utarbetat extra säkerhetslösningar och för den normala användaren innebär trådlösa nätverk någonting positivt, en ökad flexibilitet och frihet.

Benämningen Wi-Fi används på trådlösa nätverk som baseras på standarden IEEE802.11b, som utan tvekan ar den mest etablerade standarden för trådlösa nätverk. Det har funnits konkurrenter, exempelvis standarden HomeRF, som har nått viss framgång i främst USA, men Wi-Fi har blivit den mest etablerade tekniken för trådlösa nätverk.
Flera av de konkurrerande teknikerna har gett upp, den av Ericsson lanserade standarden HiperLAN/2 stoppades redan innan produkter börjat tillverkas, och tidigt i år avslutades arbetet med HomeRF och den av industrin etablerade arbetsgruppen löstes upp. Bland annat hade Intel satsat på HomeRF men har nu istället övergått till Wi-Fi. Intel har inte utvecklat egna halvledare för Wi-Fi, delvis beroende på den felaktiga satsningen på HomeRF, men nu har de kommit igång med egen utveckling av kretsar. Dock har Intel haft produkter, men då baserade på halvledare från Intersil.

Tidigt i utvecklingen av trådlösa nätverk existerade enbart två olika tillverkare av halvledare, Intersil och Lucent (sedermera Agere), men i takt med att tekniken har etablerats har ett stort antal tillverkare tillkommit. Exempelvis gör följande företag halvledare lämpade för Wi-Fi-produkter: RFMD, Motorola, Texas Instruments, Philips, Atmel, Broadcom, Marvell med flera.
Det finns även ett svenskt företag, Spirea, som gör kretsar för trådlösa nätverk. Att det finns ett stort antal tillverkare ar oerhört viktigt för att konkurrensen ska öka så att priserna minskar. Det är även det vi har sett under 2002, då priserna började att krypa nedåt. Det är dock viktigt att förstå att ett nätverkskort för Wi-Fi är en relativt komplex produkt, men tack vare de stora volymerna kan priserna trots allt pressas.

Det trådlösa alfabetet - abgi
Förutom Wi-Fi, som baseras på standarden IEEE802.11b, finns ett flertal andra tekniker baserade på standarden IEEE802.11. Ursprungligen påbörjades arbetet med trådlösa nätverk för cirka 20 år sedan och den första standarden som etablerades var just IEEE802.11. Det är även i standarden IEEE802.11 som mycket av funktionaliteten för nätverket ligger. De olika tilläggen, som exempelvis .11a, .11b samt .11g, är
egentligen bara förändringar av överföringshastigheten och då förändringar av radiofunktionen. Inom IEEE, som är en intresseorganisation för elektronikingenjörer, har alla olika standarder för nätverk samlats under namnet IEEE802. Ursprunget till sifferkoden 802 är att arbetet påbörjades i februari 1980. Även Ethernet och Token-Ring är standardiserade inom IEEE även om Token-Ring egentligen utvecklades av IBM från början.
De första trådlösa nätverken inom IEEE802.11 kom 1997 och hade upp till två megabit per sekund i överföringshastighet. Det fanns här tre fristående tekniker för hur informationen skulle överföras mellan sändare och mottagare: FHSS, DSSS samt IR. De två förstnämnda baseras på radioteknik och IR baseras på ljus. Produkter baserade på IR-ljus kom aldrig ut på marknaden, utan de flesta produkter baserades på FHSS. Även Bluetooth använder FHSS som radioteknik för att sända informationen.
FHSS är en förkortning av Frequency Hop Spread Spectrum och bygger på att sändarens och mottagarens frekvens byts med jämna intervall enligt ett förutbestämt mönster. Då produkter baserade på IEEE802.11b började komma ut på marknaden i slutet av 90-talet definierades enbart DSSS som radioteknik i nätverket. Att DSSS var ett krav berodde på möjligheten att klara större överföringshastighet, upp till elva megabit per sekund. DSSS står för Direct Sequence Spread Spectrum. Delvis tack vare att det enbart existerade två tillverkare av kretsar för trådlösa nätverk enligt standarden IEEE802.11b fungerade interoperabiliteten mellan olika nätverksprodukter relativt väl. De två företagen som var först ut med produkter, Agere och Intersil, hade även varit mycket aktiva vid framtagandet av Wi-Fi-standarden, vilket gjorde att de hade god insikt i de tekniska krav som förelåg. För att säkerställa att produkter som påstods vara baserade på IEEE802.11b verkligen klarade av att kommunicera med andra produkter baserade på IEEE802.11b, skapades intresseorganisationen WECA. WECA har sedermera bytt namn till "Wi-Fi Alliance" och medlemmar är over 200 företag verksamma inom trådlösa nätverk.
Först skapades ett certifieringsprogram som godkände produkter och gav tillåtelse att använda Wi-Fi-logotypen som en indikation på att produkten gick att använda tillsammans med andra Wi-Fi-produkter. I och med att produkter baserade på IEEE802.11a nu har börjat att lanseras finns ett nytt certifieringsprogram för A1a. De första certifierade produkterna godkändes i januari 2003. Både för A1a och A1b används Wi-Fi-loggan, men en markering sker om det är för 2,4-gigahertzbandet (A1b) eller 5-gigahertzbandet (A1a). Produkter baserade på IEEE802.11a tillåter upp till 54 megabit per sekund, även om en del tillverkare kan nå upp till 72 megabit per sekund. för 2,4-gigahertzbandet pågar ett arbete med standarden IEEE802.11g som beräknas vara färdigt i slutet på 2003. För IEEE802.11g är den maximala överföringshastigheten definierad till 22 megabit per sekund, men det finns redan tillverkare som vill gå upp till 54 megabit per sekund. En ny organisation som företaget Broadcom ligger bakom, kallad "54g" har etablerats. Målet med organisationen 54g är att verka för att även 54 megabit per sekund ska accepteras som överföringshastighet inom A1g. Det finns även produkter som benämns som IEEE802.11b+ från D-Link, som erbjuder upp till 22 megabit per sekund, men det fungerar bara med andra IEEE802.11b+-produkter. Sker kommunikation med IEEE802.11b blir det istället upp till 11 megabit per sekund i överföringshastighet. Även produkterna med IEEE802.11b+ är Wi-Fi-certifierade men erbjuder därutöver 22 megabit per sekund som tillägg.

Vad händer i framtiden?
I takt med att produkter baserade på IEEE802.11g lanseras forsvinner sannolikt påfund som. 11b+ från marknaden. En stor fördel för produkter baserade på .11g är att de kan kommunicera med infrastruktur byggd med .11b. Fördelen för .11a är dels hög överföringshastighet, dels att frekvensområdet flyttas från 2,4 gigahertz till 5 gigahertz. Mikrovågsugnar, Bluetooth och produkter baserade på .11b kommunicerar idag på samma frekvensområde, vilket kan resultera i störningar, speciellt i exempelvis kontorsmiljö där det finns mikrovågsugnar, telefoner med Bluetooth och trådlösa nätverk inom ett begränsat område. När den kommande säkerhetsstandarden IEEE802.11i kommer förändras säkerhetslösningen för produkter baserade på A1b på så sätt att ny hårdvara behövs. Produkter baserade på .11g kommer sannolikt att kunna inarbeta .11i-standarden direkt och på så sätt ge ett ökat försäljningsargument gentemot A1b. Tyvärr kommer då äldre A1b-produkter inte att fungera med nyare .11b eller .11g, vilket troligtvis leder till att .11b med säkerhetslösningen .11i får en marginell position och .11g istället etableras som tronföljare.
Alternativet är att frekvensområdet kring 2,4 gigahertz börjar bli alltför välanvänt och en önskan uppkommer att flytta sig till 5 gigahertz. Då kommer sannolikt .11a att bli tronföljare till A1b, och. 11g får stå tillbaka.

Mer på nästa sida ->